Liten vän

Vi vattnar lite här och ser vad som händer...

Det kommer mera...

Ett skepp kommer lastat med mer farmorar och farfarar. En ung farmor på den översta bilden har en blick som får mig att tro att vi kanske ändå känner varann. För övrigt tycker jag hon har en mycket piffig blomma på blusen. Farfar, han bara ler. Mona-Lisa smile. Vad är hemligheten farfar?

Martha och Sture

På tal om släkt och gamla foton. Här är min mormor och morfar när de gifte sig. Detta är det absolut finaste bröllopsfoto jag vet. Färgerna är fantastiska och paret ser så vackert nöjda ut.

Min morfar hade alltid en nonstop-påse gömd bakom gardinen. Barnbarns kupade nävar fyllde han med godsakerna när ingen annan såg (what happens at Grandpa´s stays at Grandpa´s...) Man kunde göra de mest punkiga frisyrer med hans hår då det alltid var insmetat i någon slags brylkräm. Han lät oss hålla på till vår stora förtjusning.

Mormor var alltid öppen för skoj. Det kan ni se i hennes ögon i fotot ovan. Hon hade en stor och varm barm där man kunde gona in sig och kura skymning. Hennes kärlek öste hon över allt och alla som kom i närheten. Kärleken förkroppsligades ofta genom limpor och annat ätbart. En gång skickade hon en leverpastej till min moster med posten. Den kom fram i ett något flottigt papperspaket.

Helen och Gertrud

Jag fortsätter skissandet av Farmor och Farfars liv. De här små raringar är min Farmor till vänster och hennes lillasyster Gertrud till höger. Jag funderar på att skaffa Gertruds frilla... Eller Farmors rosett -kanske till jul.

Farmor och Farfar

I pågående skolprojekt har jag valt att se närmare på min farmor och farfar. Jag fick aldrig träffa dem. De dog tyvär båda två innan jag ens var född. De har aldrig varit en del av mitt liv och jag har egentligen inte reflekterat så mycket över dem. Fast på sistone har de dykt upp i min tanke. Om och om igen. Vilka var de? De är mitt kött och blod, men ändå så långt borta. Det är märkligt.

Pappa skickade över några bilder på Gustav och Helen som de hette. Nu sitter jag och gör teckningar utifrån de gamla fotografierna. Jag studerar deras ansikten och konstaterar att de båda hade väldigt härliga leenden. De ser sanna ut. 

Liten trio

Hej! Vi tre är till salu. Vi kostar 500 kr stycket och är stora som A3. Hojta här om du är intresserad eller mejla vår moder på: viktoria.jannerland@gmail.com.

Kanske passar jag in på en hallvägg. Läs mig innan du går ut i regnet och finn modet.

Jag passar hemma hos hopplösa romantiker och folk som tror på den eviga kärleken.  

Taube-lovers, miljöfrämjare eller helt vanliga köttätande Svenssons -jag passar hos er.

En lycklig helg

Viktiga kvinnor i mitt liv kom på besök: Från vänster: Mor, Syster, Moster. Här är damerna på båturflykt i York.

Vi gick till legendariska "Bettys" på afternoon tea. Välsignelserna kom in på våningsfat.

Scones, clotted cream och marmelad åts i vördnad för den Engelska kulturen

Raringar

Mimmi

Jag har en moster som vi alltid kallat för Mimmi. Hon är en konstnärssjäl som inte räds att testa nya grejjer. Genom åren har hon bland annat lärt sig dansa magdans, startat egen cateringfirma, haft ett trädgårdsbröllop utan plan B vid regn, lärt sig spela ukelele, renoverat en gammal villa, gjort en besynnerlig resa till Afrika, och fött upp ett gäng härliga grisar. Här dansar hon fram genom sitt kök bland muffins och bullar. Den som får äta hennes bakverk kan vara mycket lycklig.

Flaskor och hav

I skolan just nu har vi ett projekt där idén är att man skapar konst utifrån en specifik plats. Jag valde en liten strand som jag tycker om. Eftersom de flesta av mina projekt förra året bottnade i någon form av föreställande illustration så ska jag detta år försöka ha lite andra ingångar och våga vara mer abstrakt. Illustrerandet håller jag ändå på med på fritiden. Jag har också tänkt att jag inte behöver vara så fanatisk när det gäller att konstverket ska stå för något specifikt. Det behöver inte vara en symbol för något. Istället vill jag jobba utifrån någon slags magkänsla och sen se vart det slutar. När väl installationen var klar så kunde jag betrakta och uppleva den. 

Jaget

Jag har längtat efter att måla mer detta läsår. Det blev inte mycket måla av förra året, men nu så. Ett självporträtt fick bli startskottet. När jag gjort självporträtt innan har jag alltid gjort dem utifrån en bild, men denna gången använde jag en spegel istället. Det är lite klurigare, men mer på riktigt. Att måla "from life" som de säger här. Man kan se på min förskräckta min att detta var jag inte van vid... Nervös som en liten harkrank.