Å ena sidan...

På svensk mark igen! Vi landade på glamorösa flygplatsen i Säve på måndagens morgon. Den är ett plåtskjul. Lite som i Bernard och Bianca. Igår gick jag hårt ut med svenskheten och spenderade en dag på Ullared. Bästa köpet: USA-sockar. Har inte använt det sen jag var 9 år. Nostalgi-rush!

Hamnade i morse framför föräldrarnas dator och började titta igenom gamla bilder från semestrar och annat. Hittade då dessa två som jag gjorde under bildlärarutbildningen. De handlar om det inre samtalet man har med sig själv. Ska jag göra si eller så? Tragglandet, funderandet, ältandet. Fy så träligt det kan vara. Särskilt när tanken upprepade gånger går i exakt samma bana. Tänka och fundera är en sak. Trivsamt, nödvändigt och oundvikligt. Men när ältandet kommer in i bilden. Då vill jag inte vara med mer. Blä.

Batman

Vilken upplevelse! Den gamla Batman-serien sänds nu på en av våra Engelska kanaler. Den man såg när man var liten och tyckte var jätteläskig. Att få se den nu, tjugo år senare innebär att den inte är lika läskig, men otroligt underhållande och rolig. Allt är så sjukt överdrivet och enkelt. Den onde är ond och har ett ruskigt elakt skratt så att vi verkligen förstår och kan vara säkra på att han är ond. Den gode är god och att han dessutom har en fladdrande mantel och en duktig hjälpreda känns mycket tryggt. För mig som tycker att det oväntade är obehagligt är detta verkligen den perfekta serien! Dessutom är allt så färgglatt. Det finns nog ingen annan serie som har en sådan egen estetik som just Batman har.

Batman fick ett samtal i den röda telefonen. Classic!

En dam blev förvånad, lysande skådespel!

Den läskigaste film-boven, alla kategorier!

Tur är det också att vi får veta hur varje slag i slagsmålet låter. Just här var det Kapow.

Visst vore det roligt ändå, att få sitta i tratten på en grammofonspelare. Gärna med sin bästa vän, boffande på kärlekspipa. Om jag fick välja vilken musik som kom ur tratten så hade jag valt att lyssna på Timbuktus senaste skiva. Den har gått varm här hemma nu i en veckas tid. Det har varit skönt att få lyssna på lite mer tempo-låtar efter en lång singer-song-period. Favvo-Timbuk-låten är "Resten av ditt liv" -trots att texten är rätt arg så blir jag sjukt glad av den och det blir tvunget att dansa till den minst en gång per dag. På tal om dans så kom jag på häromdagen att bästa träningen egentligen hade varit att ha kompis-disko några gånger i veckan. Att ful-dansa med vänner är något av det roligaste och svettigaste som finns. Man lär förbränna hur mycket som helst i den eufori som brukar infinna sig. Mycket nytta, mycket nöje. 

Husdjur

Piprensare är fenomenala ting som man kan ha till mycket mer än att rensa pipan med. Man kan exempelvis skapa små djur. Eftersom jag för närvarande inte har något husdjur kändes det fint att dessa två flyttade in ikväll. De kommer att vara utomordentligt sällskap här i framtiden. Frågan är vem som ska mata dem nu när vi snart åker hem till Sverige. Kanske får jag sätta fram en megastor skål med äpplen och morötter i som räcker ända fram till september. Vi får för allt i världen hoppas att de håller sams. Inte vill jag komma tillbaka hit och finna en bitter kanin och en trumpen älg. Nej så kan vi inte ha det.

något att värna om

Alla har sitt brukar min mor säga. Små projekt som man värnar om och håller av -som man ger näring för att växa. Det är härligt med människors projekt. Folk som har lustiga intressen och bygger på något hemligt i garaget... Hobby kanske man kan kalla det. Ibland tror jag att själva fenomenet hobby är hotat. Folk jobbar istället. Det är så sorgligt. Länge leve frimärkssamlarna, lådebilsbyggarna, grytlappsvirkarna, moppe-mekarna, brevvännerna, trolldegsskulptörerna, tidningsutklipparna och ja, till och med marsvinsägarna.

Te-party runt halsen

Om en vecka flyger vi hem till Sverige över sommaren. Jag saknade mitt Göteborg häromkvällen när min syster i skypande stund visade mig solnedgången över Majorna. Det ska bli skönt att höra spårvagnarnas trivsamma plingande, ta cykeln till badet med baddräkt inlindad i handduksbylte på pakethållaren och träffa alla härliga människor igen. Göteborg är hemstaden med stort H. Ändå har jag under året som gått lärt mig att trivas riktigt bra i Newcastle, ja så till den grad att jag med säkerhet då och då under sommaren kommer drabbas av saknad efter ön i väst. När detta infaller har jag förberett mig med ett bot -mitt halsband med allt man behöver för tebjudningen: cupcake, tesked, tekopp och tekanna. Tea is served!

I fly away

Det blir utställning i sommar! Bland annat dessa små liv ska få vara med. Var när och hur återkommer jag till! 

Tre saker jag saknar i detta nu

1. Min cykel. Har ingen cykel här i Newcastle. Men hemma i Sverige har jag en superfin. Vi är väldigt tighta min cykel och jag. Återseendet kommer att bli emotionellt och kanske fäller jag en tår medans hon droppar en svart liten oljeskvätt.

2. Lakrits. Och salt ska det va. Malacos salta fiskar är något jag drömmer om minst fem gånger varje dag.

3. Sjunga i kör. Detta har jag gjort mycket i mitt liv. Men nu var det längesen. Under mina tonår sjöng jag i en ungdomskör i kyrkan. Jag och min syster stod alltid på samma plats i högra flanken. Vi sjöng hellre högt än bra och så blev vi alltid på ett sådant fnittrigt humör när vi övade. Det var som om något flög i oss varje gång. Det smittade av sig till Pontus som stod längst ut på högra flanken på killarnas rad. Vi måste ha varit otroligt jobbiga.

Ja hallå?

Jag har aldrig varit någon vidare stor telefonmänniska. Faktum är att jag snarare har telefonskräck och tycker att det många gånger är ytterst obehagligt och skrämmande att telefonera. De här damerna däremot, de kan tala i evigheter. Hon längst ner är en sån som använder händerna och gestikulerar även när hon talar i telefon. Det är en härlig egenskap. Ungefär som att tok-sminka sig när man bara ska va hemma och plugga en hel dag. Ingen ser det, men det gör ändå dagen lite festligare.

Lugnet före stormen

Skolan är avslutad för detta läsår. Men vi dröjer oss kvar i England för kvällar som denna.

Det finns tid för skapar-ro. Min vän Lotta undrade varför vi inte kommit hem än. Jag sa: för att vi får saker gjort här. Då sa hon: Jag tycker ni ska komma hem och inte få saker gjort. Det var fint sagt tyckte jag. Vi ska bara knapra på England lite till. Sen kommer vi hem. Då ska jag häva i mig Sverige med stor aptit! 

Titta, vilken knasig lås-anordning vi har på fönstret.

Kronärtskockan och dess ädla form

Kronärtskockans ädla form dröjer sig kvar i min fascination. Den ser ut som en blomma men är en grönsak. Den är vacker och rustik på samma gång. Min Simon som ju också målar, ritar och har sig har redan gått igenom en liknande kronärtskocksfixering i sitt konstnärskap. Ofta kommer jag på att sådant jag ritar kan spåras tillbaks till sånt som han har gjort. Fast i början tror jag att det är min egen brillianta idé. Det är roligt så länge det varar... 

Fortplantning

Har ritat lite kort till vänner därhemma som fått bebisar. Faktum är att när jag kommer hem till Göteborg nästa gång finns det hela tre bebisar som är helt nya och som jag aldrig träffat förut. Och i september kommer en som jag ska vara faster till!

Personer

De här personerna glodde stint på mig när jag öppnade ett gammalt block igår. Vad vill de egentligen? Creepy!

Stick-utställning!

En mycket fin grej med läsåret som gått är alla konstutställningar jag fått uppleva. Denna var nog en av de roligaste! Det är en stick- och virkutställning som jag såg nu i våras. Fantastiska stick-versioner på kända konstverk. På vägen upp i hissen i byggnaden som huserade utställningen träffade jag en gammal tant. Hon hade hört om utställningen på TV och bestämde sig för att klara att ta sig dit på egen hand trots hennes skröplighet. Hon hade själv stickat mycket i sitt liv, men nu var hennes händer för stela. Hon var i eld och lågor över utställningen. "It´s amazing" sa hon vid varje nytt konstverk hon fick se. Mitt hjärta gick itu en aning över denna lilla fina tant. 

Dante Gabriel Rossetis "The Daydream" Den till höger är alltså stickad.

Andy Warhols "Marilyn"

...och sen blev jag i eld och lågor, för det var någon fantastisk person som tagit sig an att göra Gustav Klimts "The Kiss"

Här är den stickade versionen. Lite suddig tyvärr, men skåda detaljerna! Ett fantastiskt hantverk! 

Yep. Och efter en evighet av väninnor som anordnat stick-klubbar och tagit sig igenom det ena komplicerade mönstret efter det andra, gick jag slutligen med på att göra ett försök på den klassiska nybörjarsjalen... Tänk att den blev färdig till slut. Stolt är jag, men lyfter på hatten fjorton gånger om för personer som tar sig an att sticka en Gustav Klimt eller en Andy Warhol.
Respekt!